Ny etapp, nytt försök
Jag håller en träningsdagbok på en annan blog, och kom då ihåg denna blog som jag ju hade förra året! Jag la ner den av olika anledningar, blandannat för att jag ansåg att jag var för personlig och privat och att det kunde skräcka många. Men jag besökte sidan och läste och var tvungen att dra på smilbanden ibland när jag läste, blandannat om hur bitter jag var för att jag hade tandvärk och hur mycket fester och annat skoj det var under höstterminen. Tyvärr minns jag förra läsåret som ett tufft år med en hel del skador gjorda på migsjälv. Jag har tagit hjälp för det och jag mår nu bättre. Anser att jag har utvecklats mycket och somtur är så är jag inte längre fast i något jag inte kan få, utan har gått vidare.
Jag flyttar iallafall till Söderhamn nu och börjar min lärarkarriär. Är fortfarande lika träningsfixerad och har precis blivit supertillsagd av kroppen, eftersom mina knän börjar säga ifrån. Gör ont runt och under patella och det gör framförallt ont att gå nedför. Jag löpte igår, slog mitt personliga rekord med 7 km !! 
Sprang 24 km.. jag skulle egentligen bara springa 5 km, men det blev längre och längre. Tänkte på slutet att jag skulle göra 6 km till och därav ha sprungit 30 km, men jag vet hur jag är: det räcker aldrig. Springer jag så långt kommer jag att få för mig att springa 4 km till så har jag slagit mitt rekord med dubbla sträckan. Och springer jag 34 kan jag lika gärna springa 35, och springer jag så långt har jag ju inte mycket kvar till maran… nej, jag lät det va, mina knän hade börjat säga till för länge sen och tillslut var det enbart tjurskalle som tog mig hela vägen in i mål! Det är bra och dåligt att göra såhär: Dåligt för att jag lyssnade inte på knäna medans jag sprang utan skulle absolut springa dendär förbaskade halvmaran! Och bra för att nu har jag ju gjort det, bevisat för mig själv att jag klarar av det så jag behöver inte känna att jag måste göra om det.. men vem vet, jag känner mig själv och även om jag säger att jag ska ta det lugnt med träningen innan jag börjar så kan jag inte det.
Jag fyller snart 25. I mitt inlägg förra året skrev jag “vad händer när man är 24, ingenting?” HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!! Ingenting…. jaa-jaa.. jag kan inte påstå att “ingenting” hände under mitt 24 levnadsår, det var ganska tumultartat. Men det vill jag lämna bakom mig nu, nu fyller jag 25, jag flyttar ner till Söderhamn, jag börjar jobba, ska ta upp tennisen igen, eventuellt engagera mig inom fallskärmshoppning som jag såg fanns där.. börja bygga mig ett hem och känna att ekonomin börjar stabilisera sig! Jag läste ett annat bloginlägg där jag skrev att för att jag skulle bli lycklig så behövde jag ett jobb på en ort där jag vill bo, ett hem jag trivs i och en man som jag trivs tillsammans med och som jag kan börja bilda familj med. Jag tyckte att det var så svårt att få allt detdär, för att det är ju inte upp till mig. Men bitvis är det upp till mig! Det var JAG som sökte jobbet, JAG som aktivt söker mig till aktiviteter, JAG som aktivt försöker träffa nya människor.. det är visst upp till mig, delvis. Upp till mig och min inställning. Jag ser fram emot att flytta till Söderhamn! Jag trivs med lärarjobbet och jag är social. Jag hoppas på detta. Jag hoppas även att mina knän inte ska lägga av, jag vill verkligen ta upp tennis spelandet…
Redirecting
www.magdalenanordh.wordpress.com
Ett inlägg är personligt (men inte privat) likaså “öppningsbrevet”. Men annars behandlar den mera ämnen som roliga historier, musik och tillockmed nån spökhistoria:O
Hejdå
Detta är sista inlägget i min blogg. Jag kan inte bedriva en blogg, jag är alldeles för öppen och personlig. Det blir som en dagbok och ibland blir det för intimt för andra. Jag har inget emot att vara öppen om mitt liv, mina förhoppningar är att andra ska lära av mina erfarenheter, men tyvärr tror jag att jag oftare förskräcker än föreläser. Fast jag måste ändå säga, jag kollade igenom mina blogginlägg nu, och jag var tvungen att dra på smilbanden ibland:) Jag hade en sån livsglädje i somras! Där kände jag igen den Maggi jag känner; go’, gla’ och full av ideer och projekt! Synd att jag avslutar bloggen mitt i en svacka.. men det är en del av livet, det tror jag alla kan hålla med om! Nog kommer jag upp igen, snart:)
Så jag ville bara säga tack till er alla som har läst mina inlägg, till er som kommenterat här på bloggen och till er som kommenterat till mig direkt personligen. Lycka till i livet!
Har aj-aj
Att ta upp saker till ytan är en bra idé. Det är fruktansvärt jobbigt att göra det, iallafall för mig, men det måste göras annars gnager det upp en inifrån. Jag ska förtälja historien: Jag har, mot min starka vilja, tyckt fruktansvärt mycket om en person, men han har både gasat och bromsat; sagt att han tycker om mig men på senaste tiden inte visat det. Till hans försvar så visste han inte riktigt hur pass mycket jag faktiskt tycker om honom även om jag har försökt göra det klart för honom. Förhoppningsvis blev det tydligt imorse när jag bad honom säga det om det var så att chansen att det kommer att hända något mellan han och jag är lika stor som att helvetet fryser till is. Jag behövde det för att gå vidare. Han gjorde det, mer eller mindre, så framöver kommer det att vara lättare för mig att öppna mig för andra möjligheter.
“Jag förstår inte tjejer..” var hans reaktion. Jag förstår faktiskt vad han menar, vi är och agerar annorlunda. Vi analyserar när saker och ting inte går framåt- det måste ju lixom bero på något. Sen kommer vi själva fram till något och delger oss av resultatet, antingen verbalt eller i handling, vilket resulterar i förvirring för killar; för de har inte alls tänkt. Men det är just det som är grejen här: jag tror visst att han tycker om mig, eller iallafall gjorde det, men vi har olika behov; jag vill mer och han vill mindre. Svårare än så behöver man inte göra det.
Min poäng är, det var fruktansvärt jobbigt att ta upp det, att höra det och att skiljas åt för det kändes definitivt nu för första gången. Men i det långa loppet vinner man på det, jag vet det av tidigare erfarenheter. Så var inte rädd att fråga om ni undrar något! Det må göra ont att få reda på det, det gör det fortfarande i mig och det är okej att vara ledsen. Men hur ont det än gör är det är viktigare att slippa vara förvirrad, så man kan gå vidare någongång.
Separationsångest
Jag har väldigt lätt för att fästa mig vid både folk och arbetsplatser. I somras- och även förra sommaren, tyckte jag att det var jättejobbigt att sluta på Konsum, så jag bad om att få extradagar. Men jag har nyss blivit varse om det igen, för att min praktik på Östra Gymnasiet är nu slut för all framtid! Nästa praktik görs i London, och känner jag mig själv rätt kommer jag att fästa mig lika mycket vid Svenska Skolan i London som jag gjorde med Leeds Trinity i våras. Men åter till Östra, jag tycker det är så tråkigt, precis när jag lärt känna eleverna, delar av personalen och alla dessutom är fruktansvärt tillmötesgående och trevliga, så ska jag sluta! Det är våldsamt! Så jag försöker med alla medel klänga mig kvar. Jag bad Christina och Ludvig om att få vara med på torsdag som resurs. Ska även passa på att prata med organisationen om att skriva upp mig på någon vik-lista för spanskan. Dessutom snackade Christina om att det skulle startas upp en diskussionsgrupp som lärarstudenter skulle ombedas hålla i för invandrareleverna, både på svenska och på engelska. I’m on!! Det är ju jättegivande! Och dessutom vill jag ju inte lämna Östra Gymnasiet.. även om jag ibörjan tyckte att skolan var för stor för att jag skulle vilja jobba där så skulle jag inte ha något emot det nu. Det är så bra organiserat och skolan förtjänar ett bättre rykte än vad den fick efter slagsmålet som utbröt för något år sen…
Ume!!
Så fruktansvärt skönt att vara tillbaka. Har spenderat helgen hos min lillasyster i Skellefteå, vilket var trevligt, men jag måste säga det att jag får abstinens när jag är borta från Umeå för länge! Jag har för roligt här. IKSU, fester, studier, vänner, praktik på Östra Gymnasiet… full rulle! Och människor från hela världen som man diskuterar med och ens syn på omvärlden förändras verkligen för en som kommer från en liten inlandshåla som jag. Värderingarna ändras är nog det jag vill säga. När man reser så hittar man sig själv i olika situationer som man aldrig blivit utsatt för tidigare, och man lär sig hur man reagerar och hur man hanterar reaktionerna, vilket jag ju gjorde när jag flyttade till Spanien. Så det känns inte bara som om man lär, men man delger också! Vet inte hur jag kom in på detta spår, men jag trivs bara så förbannat bra i Umeå, hoppas innerligt att jag får jobb här när jag är klar och jag kan tillockmed tänka mig att dö här av ålderdom! Iallafall som det känns nu.
Namnbytet…
Jag är plågad av en tand. Och det är verkligen värre än svininfluensan! För den går iallafall över av sig själv, men det gör inte tanden! Malin har inte ens nåt smärtstillande hemma… det borde hon få fängelse för! Det är OBLIGATORISKT.
Jag har inte nämnt namnbytet i min blogg, inte vad jag minns iallafall. Det har inte varit nödvändigt, för att jag har inte varit hemma eller runt min släkt. Nu är jag och Carro hos Malin, och de har inte nämnt det en enda gång, inte ens när kusin Mikael tog upp det idag. Jag har aldrig förstått att det var sånt hysch-hysch kring det, och det verkar känsligt. Jag vill inte ta upp det heller, för Malin skriker bara på mig. Inte för att jag är rädd för henne, jag skriker minst lika mycket tillbaka om hon börjar, men det är så jobbigt, för hon får oftast med sig Carro som iockförsig inte skriker åt mig, men jag hamnar direkt i underläge. Som vanligt.
Hata tänder!!! Varför ska vi ha så många??!! Det innebär bara problem, jag kommer säkert att dö av någon sorts infektion som söker sig ner mot halsen och kväver mig. Jag har hört att sånt händer, mamma blev drabbad av blodförgiftning och infektion ner mot halspartiet som hade kvävt henne om hon inte sökte hjälp! Fast jag överdriver när jag säger att jag ska dö av det, det kommer jag säkert inte, men jag är gudförbaskat less på tanden, smärtan, sömnlösheten etc att jag ser just nu vitsen med dödshjälp- ungefär som när jag blev drabbad av maginfluensa för två år sen! UNGEFÄR lika kul är det.
Dagens nyheter!
3 galna vetterligheter har jag nyss blivit varse om.
1. Vår släkt på pappas sida kommer från Frankrike. Det visste jag redan, men jag visste inte att vi jobbade för Napoleon. Jag kan lite om honom, bara att hans gubbar kapade av sfinxens näsa.
2. Min kusin frågade Malin vem hon var mest lik av mig och Carro (för jag och Carro är varandras motsatser) och hon sa att hon är mittemellan. Vidare förklarar hon “Carro är duktig, och gör det hon ska och Maggi är…inte så laglydlig.” Det förklarar nog släktskapet med Napoleons gubbar.
3. Mitt ex har flyttat in mittemot min pappa! Jag har inte pratat med honom på 7 år och jag har inte brytt mig om honom på 6 1/2 år. Men nu har han alltså beslutat att vara granne med min pappa.. Det gör mig egentligen inte så mycket, men det är bara så konstigt! VEM flyttar in bredvid sitt ex pappa, sitt ex som han vägrar prata med?! Strange… very very strange…och obehagligt!
Seminarieform anpassningsbar till skolan!
P-G hade en annorlunda seminarieform idag. Vi hade fått ett case, från tre olika synvinklar (lärare, en grupp elever som orsakar ett problem och elever som står utanför gruppen). Vi fick varsitt perspektiv och skulle lösa caset utifrån vår synvinkel. Idag skulle vi komma med vårt skrivna material utskrivet och på seminariet blev vi indelade i grupper om 3, med varsitt perpektiv (mitt var lärarperspektivet). Sen fick vi läsa allas material och bedöma det utifrån en mall vi fick av P-G innan vi började. Det jag vill säga är att det var så otroligt bra, utvecklande och stärkande att göra såhär, ta emot och ge konstruktiv kritik och sedan tillsammans försöka lösa fallet. Det låter lite som en opponering, men det är inte alls lika seriös; även om vi nu tog detta på största allvar. Jag tänker att denna modell kan vara nyttig att använda på gymnasiet också? Det skulle få dem inte bara att utveckla deras kritiska tänkande och ge och ta konstruktiv kritik, utan också respektera varandra och sig själva, för det var det jag själv kände att jag utvecklade med min seminariegrupp.
Seminariet gick förövrigt väldigt bra, jag fick sån fin kritik! Mycket bättre än vad jag trodde jag skulle få! Jag hade varit lite styrd av litteraturen och inte tagit upp så mycket egen erfarenhet, men mina tips var konkreta och genomtänkta tyckte de, så jag får vara nöjd:)
Do it! tattoo!!
Hittade detta kort från förra året, då jag ville göra en tatuering på sidan av magen där det stod “Do it!”. Grejen med tatueringen var att det stod för allt jag står för: Vill man nåt så gör det! Men jag kom sen på att jag inte kunde tatuera in det, för det skulle göra mig till ett levande Nike plakat. Så det kom jag över, men jag vill fortfarande göra en tatuering här! Jag vet bara inte vad jag ska göra.. funderade senast idag på det, och jag tänkte att jag ville tatuera in något som går uppåt och frammåt.. men vad skulle det vara? En apa? Klättrar och hoppar från träd till träd.. eller näää jag vet inte. När jag har ideer och pengar så ska jag klån do it! Förresten, det kommer inte att bli sådär fult… det var bara svårt att skriva på sig själv med bläck, jag gjorde det bara för att se hur det skulle bli
