Ny etapp, nytt försök
Jag håller en träningsdagbok på en annan blog, och kom då ihåg denna blog som jag ju hade förra året! Jag la ner den av olika anledningar, blandannat för att jag ansåg att jag var för personlig och privat och att det kunde skräcka många. Men jag besökte sidan och läste och var tvungen att dra på smilbanden ibland när jag läste, blandannat om hur bitter jag var för att jag hade tandvärk och hur mycket fester och annat skoj det var under höstterminen. Tyvärr minns jag förra läsåret som ett tufft år med en hel del skador gjorda på migsjälv. Jag har tagit hjälp för det och jag mår nu bättre. Anser att jag har utvecklats mycket och somtur är så är jag inte längre fast i något jag inte kan få, utan har gått vidare.
Jag flyttar iallafall till Söderhamn nu och börjar min lärarkarriär. Är fortfarande lika träningsfixerad och har precis blivit supertillsagd av kroppen, eftersom mina knän börjar säga ifrån. Gör ont runt och under patella och det gör framförallt ont att gå nedför. Jag löpte igår, slog mitt personliga rekord med 7 km !! 
Sprang 24 km.. jag skulle egentligen bara springa 5 km, men det blev längre och längre. Tänkte på slutet att jag skulle göra 6 km till och därav ha sprungit 30 km, men jag vet hur jag är: det räcker aldrig. Springer jag så långt kommer jag att få för mig att springa 4 km till så har jag slagit mitt rekord med dubbla sträckan. Och springer jag 34 kan jag lika gärna springa 35, och springer jag så långt har jag ju inte mycket kvar till maran… nej, jag lät det va, mina knän hade börjat säga till för länge sen och tillslut var det enbart tjurskalle som tog mig hela vägen in i mål! Det är bra och dåligt att göra såhär: Dåligt för att jag lyssnade inte på knäna medans jag sprang utan skulle absolut springa dendär förbaskade halvmaran! Och bra för att nu har jag ju gjort det, bevisat för mig själv att jag klarar av det så jag behöver inte känna att jag måste göra om det.. men vem vet, jag känner mig själv och även om jag säger att jag ska ta det lugnt med träningen innan jag börjar så kan jag inte det.
Jag fyller snart 25. I mitt inlägg förra året skrev jag “vad händer när man är 24, ingenting?” HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!! Ingenting…. jaa-jaa.. jag kan inte påstå att “ingenting” hände under mitt 24 levnadsår, det var ganska tumultartat. Men det vill jag lämna bakom mig nu, nu fyller jag 25, jag flyttar ner till Söderhamn, jag börjar jobba, ska ta upp tennisen igen, eventuellt engagera mig inom fallskärmshoppning som jag såg fanns där.. börja bygga mig ett hem och känna att ekonomin börjar stabilisera sig! Jag läste ett annat bloginlägg där jag skrev att för att jag skulle bli lycklig så behövde jag ett jobb på en ort där jag vill bo, ett hem jag trivs i och en man som jag trivs tillsammans med och som jag kan börja bilda familj med. Jag tyckte att det var så svårt att få allt detdär, för att det är ju inte upp till mig. Men bitvis är det upp till mig! Det var JAG som sökte jobbet, JAG som aktivt söker mig till aktiviteter, JAG som aktivt försöker träffa nya människor.. det är visst upp till mig, delvis. Upp till mig och min inställning. Jag ser fram emot att flytta till Söderhamn! Jag trivs med lärarjobbet och jag är social. Jag hoppas på detta. Jag hoppas även att mina knän inte ska lägga av, jag vill verkligen ta upp tennis spelandet…
